– krönika av Jonathan Broberg
Jag tycker mig skönja en mer utbredd positiv syn på budo och kampsport från utomstående, fler har lite mer koll än förr. Och fördomarna upplever jag åtminstone har minskat.
När jag såg den hemska filmen Captain Phillips häromdagen fick jag en djup insikt: jag har sett den förr. Men med vem, och när. Att dyka djupt ner i minnet för att leta fram svaret var både enerverande, kusligt och insiktberikande.
Filmen, med den ständigt lysande Tom Hanks, kom för några år sedan och skildrade en händelse som var stor i relativ närtid.
Jag letade långt bak, och även fram, i minnet och kom på att jag såg den ensam på ett flyg för några år sedan – vilken resa filmen härrör förblir dock en tom plats i min minnesbild.
Detta fick mig för några dagar sedan att inse att jag måste börja blicka mot det som finns, istället för det som kommer att finnas.
Många är vi som vandrar i livet och tänker att ”dit vill jag”, men så kommer vardagslivet emellan med buller och bång, och tillslut falnar viljan, och kanske rent av brinner ut, som ett stearinljus efter jul.
Jag har börjat vända på mitt dygn. Jag har alltid varit något av en nattmänniska, med grov trötthet på morgnarna som påföljd. Sedan två veckor tillbaka kliver jag upp tidigt, tränar lite och går till jobbet. Kontentan har blivit att jag faktiskt är så pass trött på kvällarna att jag lägger mig efter Björnes magasin, typ.
Om mitt liv har fått lite nya vindar att besegla tycker jag också att allt fler utomstående nämner kampsport med en annorlunda ton i rösten. Jag var på en 30-årsfest häromdagen, inte en enda gång behövde jag värja mig från fördomsfulla kommentarer. Inte heller behövde jag skratta med lite löjeväckande till ”oj, kampsport, dig ska man akta sig för”- kommentarer.
Nej, istället fick jag utbyta minnen från Alexander Gustafssons titelmatch med fler festbesökare, på ett analytiskt plan – som om vi hade sett vilket stort idrottsligt ögonblick som helst.
Någon hade dessutom lagt märke till de fina VM-framgångarna i jujutsu.
Det förundrade och förtrollade mig.
Ty, det har nästan alltid varit strävt att prata med utomstående om kampsport – men kanske är tiden annorlunda och mer mogen nu.
För även företag verkar vilja associeras med budo och kampsport mer. Visst, vi har alltid varit ivrigt uppringda av diverse säljare här på förbundet, men jag erinrar mig om att samtalen mer och mer lutar till samarbeten, snarare än direkta produktköp.
Och att MMA-förbundet har startat ett samarbete med BRIS, som troligen hade varit en fullständig omöjlighet för bara några år sedan, är också ett stor steg i rätt riktning.
Media spelar så klart en stor roll i det här maskineriet, men mest med att lyfta fram våra fantastiska idrottare in i själva hjärtat hos folket. Länge har vi haft några bundsförvanter i media som slitit och kämpat för att budo och kampsport ska lyftas in i bevakningen, och på vissa håll är numera täckningen kring stora händelser en självklarhet. Det värmer mitt inre att se det.
Och apropå rätt riktning, nästa måndag är det Idrottsgalan igen. En fest vi kampsportare förr bara fick se andra gå till och roa sig på och bli hyllade. Våra idrottares prestationer sågs förbi. Men inte längre.
Josefine Lindgren Knutsson vann VM-guld i thaiboxning ifjol och fick ett stort genombrott i och med det. Och Idrottsgalan nominerade henne till Årets nykomling.
Tre tidigare thaiboxare, Isa Tidblad Keskikangas, Patricia Axling och Sofia Olofsson, har fått gå till galan som nominerade förr. Axling, och nu då Lindgren Knutsson, är emellertid de enda som blivit nominerade till galans egna priser.
Fortfarande gapar historieboken tom med vinnare från vårt förbund på Idrottsgalan.
Vår egen Kampsportsgalan fyller tio i år. I går öppnade vi (något försenat) allmänhetens nomineringsfas och jag kan nämna det att förslagen haglar in.
Det är förstås roligt och våra otroliga idrottsframgångar under året är enorma.
Nej, jag får känslan av att allt fler utomstående väljer att svajpa höger när kampsporten dyker upp för deras blick.
Foto: Hamid Ershad Sarabi
